Möt Knut, 98, boende på servicehuset Alnen i Borås
"... en pianist som fått fingrarna krossade. Musiken finns lika fullt därinne ..."
Berättelse om en dag med Knut."En rollator i en korridor istället för en levande människa ute i friska luften"
Brev 99 09 28 till kommunalrådet Else-Marie Lindgren (kd)."Soffor längs promenadvägen?"
Brev 99 09 13 till Knuts "kontaktperson"på Alnen."Läkarordination och journal"
Brev 99 09 13 till Sven Strand, läkare på Alnen."tråkigt ... tyvärr kan jag inte hjälpa"
Kommunalrådet svarar 1999 09 15."SE MÄNNISKAN ... blunda inte! Hjälp henne!"
Andra brevet 99 10 01 till kommunalrådet: en kommentar till hennes svar."Ju längre försummelsen varar ..."
Första brevet 99 10 09 till Ingvar Pettersson, Ordförande, Kommundelsnämnden Brämhult."Har samhället råd?" ... eller... "är det bäst att klippa av?"
Andra brevet 99 10 12 till Ingvar Pettersson."Jag skulle vilja möta Nanna, min mamma"
Tredje brevet 99 10 26 till Ingvar Petterson.Vår vädjan, våra krav.
Sammanfattning."sitta på sängkanten dag ut, dag in" eller DAGAR MED MENING
Brev via fax 00 01 26 till kommundelsnämnden.Kommundelsnämnden sammanträder den 27. januari 2000.
"... en pianist som fått fingrarna krossade. Musiken finns lika fullt därinne ..."
99 08 31
Brev till Knut Mårtenssons dotter Ingrid Samuelsson och hans yngste son Arne, från Lars Mårtensson, hans äldste son.
...........
Några gånger i sommar har jag hälsat på pappa i Borås tillsammans med Eyvind och Sunniva. Varje gång har vi kommit till Alnen tidigt på eftermiddagen. Pappa och jag har badat bastu vid Kypesjön medan Eyvind och Sunniva badat eller lekt i skogsbrynet och ibland kommit och varit med i bastun. Efter ett kortare eller längre besök hos Bertil och Ulla har vi återkommit till Alnen vid middagstid. Eyvind och Sunniva har somnat på vägen hem, dit vi kommit vid 21-tiden.
När jag nu skriver om vårt sista besök, i lördags, 28/8, beskriver jag bara det yttre som bakgrund till ett försök att säga något om pappas inre situation.
När vi kom satt pappa i en fåtölj i samlingsrummet. Han var rasande över ovänlighet han menade sig ha varit utsatt för. Två personal stod invid honom. De förklarade att de hade försökt stoppa honom från att sitta och banka med fjärrkontrollen i bordet. Sedan gick jag ut i köket för att informera samma två personer om vår plan att åka till Kypesjön. Nu hade pappa fått tag i ett större pallföremål med båda händerna, som han satt och slog med. Jag gick tillbaka och frågade honom varför han satt och bankade. Han svarade: "För att väcka uppseende."
En liten stund senare frågade han mig om inte jag, som är uppfinningsrik och duktig, skulle kunna ordna hans bostadsfråga. (Han kallar Alnen en "anstalt". Ibland är det en "nervklinik" och därför borde personalen ha förstånd att inte vara elak.) Jag håller med honom att det är för djävligt som han har det. Samtidigt säger jag att jag inte kan ordna något bättre eftersom han behöver hjälp med mat och säng och allt möjligt annat.
Pappa är så arg att han i förstone är ovillig till allt. Men efter en stund ändrar han sig och reser sig och följer med bort i korridoren för att åka med till Kypesjön.
"Senil förvirring och negativism" som enligt reklamen för ett antal år sedan (och i praktiken än idag ofta) behandlas med Haldol (eller andra farmaka). Men i själva verket är det ju en berättigad vrede över en djävlig mänsklig situation. När pappa får bara lite förståelse och gemenskap blir han snart samarbetsvillig. Annars är han ju isolerad och ensam. Ingen att prata med som förstår honom. Mänskligt isolerad dag ut och dag in.
Personalen konstaterar att det har "fungerat så bra" varje gång de ringt mig när pappa varit aggressiv och upprörd. Sedan jag har talat en stund med pappa och ibland också en stund med personal (som visat uppskattning av stöd och förklaring) har pappa lugnat sig. När jag ringt lite senare har personalen brukat säga att han är hur god och lugn som helst eller att han somnat. Jag har lämnat instruktionen att innan de funderar på att ge någon medicin skall de ringa mig (eller Ingrid eller Arne) även nattetid.
När isoleringen bryts, när gemenskap upprättas, går den besinningslösa vreden över. "Förvirringen" -- desorienteringen i tid och rum, minnesproblem -- går inte över. Men "negativismen" går över.
Förra gången vi var i Borås, när vi satt vid matbordet efter återkomsten till Alnen, sade pappa: "Det är väl en mänsklig rättighet att få vara arg." Jag förstod att detta var en protest mot medicin (fast han kanske inte själv skulle kunnat förklara detta).
Efter bastun satt pappa länge i solen på däcket utanför bastun. Några gånger lämnade jag honom och simmade. När jag kom tillbaka försäkrade han att jag kunde simma längre. När jag satt invid honom där på däcket sade han plötsligt: "En stukad människa kan inte vara förbannad". Menar Du att Du är stukad, frågade jag. "Ja, det är jag ju," svarade han.
Eyvind och Sunniva lekte också på däcket en del av tiden. De arrangerade solningsbrädor och sprang och hoppade. Pappa förundrade sig över deras vighet och snabbhet (på grund av den dimmiga synen verkade rörelserna mer imponerande än de faktiskt var) och talade om att de borde få utveckla detta. Han menade att de borde få träning och undervisning. Han sade: "Jag är ledsen att jag är så gammal så att jag inte får uppleva dem". Han sade också: "Jag skulle vilja leva några år längre så jag fick uppleva dem mer".
Det har varit ett stort plus att ha Eyvind och Sunniva med varje gång och lärorikt för dem. De uppträder så fint och trevligt när de hälsar och kramar och svarar farfar, eller när de leder honom i var sin hand, hjälper honom med säkerhetsbältet osv. Pappa har också upplevt dem starkt och är väldigt medveten om att jag har två små barn, fast det ofta blir "pojkarna" i hastigheten. Förra gången berömde han dem när vi skildes: "Det är bra att ni är så lydiga mot er pappa."
Ute på däcket talade han också om mina två äldre barn. Han talade om att jag kanske försummade dem. "Varför tror Du det?" frågade jag. "För att Du måste ha så mycket omsorg om dessa," förklarade han. Sedan talade han om att en av de vuxna barnen hade hälsat på honom (med sina barn, tror jag, han sade). "Anneli, tror jag," sade jag. "Varför gjorde hon det?" undrade han samtidigt som han uttryckte sin glädje över det. Som om det var lika svårbegripligt som roligt.
Förra gången vi var vid Kypesjön ledde Eyvind och Sunniva farfar upp till skogsbrynet och matade honom med blåbär. När vi kom tillbaka till bilen och han satt sig i, kommenterade han hur bra det är med bilar. "Man är så skyddad," förklarade han och jag förstod att han menade både psykiskt och fysiskt. Han känner sin utsatthet och upplever sig skyddad i bilframsätet.
När vi körde i backen från Kypesjön talade han om att vi inte borde ha så mycket besvär för honom. Sedan fortsatte hans reflexioner om bilen. Han talade om friheten bilen innebär, en frihet han saknar och som jag skall vara glad över att ha. Han frågade vem som hade fått hans bil och jag förklarade att det var Arne, vilket han nog visste. Han klagade över att Arne inte en enda gång hade kommit och kört honom i bilen. (Jag förklarade att Arne bor i Stockholm och att det är långt bort. Men geografiska avstånd hör inte till det han har en uppfattning om. Inte heller om var och hur långt bort jag bor. Att Amerika är långt bort förstår han dock.)
När vi återkom till Alnen (vid detta sista besöket, för det var ju vid förra besöket han talade om bilar) tog farfar farväl av Eyvind och Sunniva, som sedan sprang iväg till lekplatsen. Medan vi ännu stod vid bilen sade pappa: "Lars-Olof och jag var så tjänis förut". "Du menar Arne," sade jag. "Ja, Arne. Vi var så tjänis förut. Men det är vi inte längre".
Visserligen är pappa desorienterad i tid och rum, förväxlar personer och namn, har uruselt minne osv. Dessa mer instrumentella, mer perifera, hjärnfunktioner har han till stor del förlorat, liksom förmågan att se, köra bil osv.
Men han har filosofiska insikter, han upplever människor, han förstår sin egen situation, både t ex boendesituationen och vad hans ålder innebär, osv.
Han är som en pianist som förlorat pianot eller kanske fått fingrarna krossade. Musiken finns lika fullt därinne fast den dåligt kan uttryckas.
Förståelse är inte så lätt längre: kräver mer inlevelse och kreativitet av oss andra.
En rollator i en korridor istället för en levande människa ute i friska luften
99 09 28
Brev till kommunalrådet Else-Marie Lindgren (kd), ansvarig för äldreomsorgen i Borås, från Lars Mårtensson .
Äldrevård, vitala livsbehov: Socialt liv, kroppsrörelse, utevistelse.
Möt min far Knut Mårtensson, 02 02 27. Han har bott hela sitt liv i Borås. Nu bor han på Alnen. Han arbetade på Järnvägen från tonåren till sin pensionering och är känd av många gamla boråsare. En del av dessa, som känner honom från SJ, från kyrkobröderna, från morgongymnastik, pratar med honom om gamla tider i bastun vid Kypesjön. Men på Alnen är det mest tyst.
Dels kanske min beskrivning av Knuts situation kan vara av allmänt intresse, dels vill jag be Dig om hjälp att försöka tillfredsställa hans mest vitala och elementära livsbehov.
Knut har tre barn. Arne i Stockholm, Ingrid i Lund och jag själv, som är äldst. Häromdagen efter besök i Borås skrev jag bifogad berättelse för Ingrid och Arne och till Bertil Oscarsson. Bertil (tel 033/133522) är 72, bor i Borås, känner pappa kanske bättre än någon annan och tar honom ibland på utflykter.
När jag tittar tillbaka på berättelsen, tänker jag att den kan vara av allmänt intresse. Hoppas att Du vill läsa, dra slutsatser och lärdomar, och att Du sedan vill diskutera dessa problem med mig.
1. Social isolering.
Umgänge, samspel med andra människor, är förstås ett vitalt livsbehov, lika nödvändigt för psykisk överlevnad som luften vi andas. Som pappas fall illustrerar leder social isolering till apati ("en stukad människa kan inte vara förbannad") och/eller "senil förvirring och negativism", dvs. till psykisk nedbrytning och död.
Alla de övriga patienterna på Alnens avdelning 5 är så dementa att nästan inget umgänge är möjligt. Personalen har inte tid, trots att en del i personalen verkligen visar uppskattning av pappas person, t.ex. hans humor och tänkvärda kommentarer om livet.
Knut är mänskligt isolerad dag ut och dag in. Det är ett helvete. Vad kan göras?
2. Kroppsrörelse, Utevistelse.
Knut är van att vara i rörelse. Tidigare försökte han själv organisera gymnastik med medpatienterna, initiativ som kanske uppskattades men mest möttes med apati. Mellan mina två sista besök blev jag medveten att pappa bara på ett par veckor blivit stappligare och mer osäker på benen.
Med avdelningspersonal har jag diskuterat vikten av att pappa kommer ut i friska luften och går. Man tycker inte man har tid (säkert förståeligt). "Varje dag kan det inte bli". Man hänvisar till promenad med rollator i korridoren. Att promenera i en mörk korridor med en rollator istället för en levande människa som stöd (fysiskt och psykiskt) är inte ett anständigt alternativ!
Om Knut inte rör sig blir han snart liggande och dör. Det är alltså direkt livsviktigt att Knut varje dag, förmiddag och eftermiddag, får möjlighet att komma ut och röra sig. Han måste motiveras och stödjas. Inte minst på grund av den dimmiga synen behöver han för det mesta tryggheten att någon håller honom vid armen. På grund av att han nu sedan länge sällan fått hjälp att komma ut orkar han bara gå något hundratal meter. Desto viktigare att han kommer ut och går åtminstone så långt.
Observera att när jag anlände till Alnen 28/8 var han först arg, "negativistisk", och ovillig till allt. Efter en stunds samspel blev han god och snäll och gick med mig bort i korridoren och ut. När jag talade med honom i telefon idag, mindes han först inte vårt besök, men med rätt påminnelser kom han ihåg: "Ja visst, jag protesterade först och sedan blev det så underbart".
Att motivera Knut till att gå ut för en promenad innebär att den person som har uppgiften måste bryta hans isolering. Man får inte bara godta att han säger nej, att han inte vill: Uppgiften är att förföra honom till att vilja. För det är klart att han egentligen vill.
Morgonpromenad och eftermiddagspromenad innebär alltså en liten underhållsdos av mänskligt liv (fysisk och psykisk, inre och yttre, rörelse). Utan denna medicin dör han. Detta är således en livsviktig ordination: Mänskligt liv, 1 mg x 2.
-------------------------
Vid denna punkt ringde jag Alnen, avdelning 5, och talade först med Knuts kontaktperson, Kristina Karlstedt, sedan med pappa själv. Jag berättade för Kristina ungefär vad jag skriver till Dig. Hon höll helt med mig. Hon konstaterade att personalen gärna vill, men helt enkelt inte har tid att gå ut med pappa. Pappa höll också med att han vill komma ut. "Men det hinner dom inte".
3. Slutsats.
Problemet är förstås oerhört och oerhört viktigt.
Detta brev har i alla fall utmynnat i en vädjan och ett förslag om en konkret, livsviktig åtgärd för en enskild gammal man. Åtgärden kostar kanske 90 minuter i personaltid om dagen.
Hoppas Du håller med att Knut har rätt till den uppmärksamhet (personaltid) som krävs för att han skall komma ut i friska luften och gå en bit två gånger om dagen. Att en rollator i en korridor istället för en levande människa inte är ett anständigt alternativ. Sedan Du själv tagit ställning är jag tacksam om Du vidarebefordrar frågan till rätt person.
Det som krävs är att någon i personalen, Kristina Karlstedt eller någon av flera andra som känner Knut, får möjlighet att ta en stund att vara med honom, väcka hans vilja att komma ut och gå, t ex på det sätt jag väckte hans vilja att följa med till Kypesjön. Som sagt: Det gäller livet!
-------------------------
Dessutom hoppas jag att berättelsen i bifogat brev ger ett lärorikt perspektiv på innebörden i "diagnosen" "senil förvirring och negativism".
-------------------------
Medan jag skrev detta pratade vi i telefon. Tack för Ditt intresse. Jag ser fram mot att diskutera med Dig igen.
Bilaga: Berättelse om en dag med Knut. Brevet till Ingrid och Arne 99 08 28.
Soffor längs promenadvägen?
99 09 13
Brev till Kristina Karlstedt, anställd, avd. 5, Servicehemmet Alnen, Knuts "kontaktperson", från Lars Mårtensson .
Härmed får Du mitt brev till Ingrid och Arne om en dag med pappa samt mitt brev till kommunalrådet Else-Marie Lindgren. Du får tre ex så att andra intresserade arbetskamrater kan läsa.
Samma brev har jag också sänt till Dr Sven Strand. Jag bad honom understödja att pappa bör få komma ut och gå förmiddag och eftermiddag. Så här skrev jag bl a till Strand:
"Som min berättelse till Ingrid och Arne illustrerar räcker det inte att neutralt föreslå pappa att gå ut. Det krävs att man ägnar en stund att etablera kontakt och få honom med på noterna. Jag tror det finns flera personer i personalen med god vilja och god känsla som tycker om pappa och som kan klara denna psykologiska uppgift."
En praktisk dctalj: När man är ute och går med gamla kan det vara viktigt med soffor längs promenadvägen. Finns behövliga soffor kring Alnen?
Läkarordination och journal
99 09 13
Brev till Dr Sven Strand, läkare på Servicehemmet Alnen, från Lars Mårtensson
Knut Mårtensson, 02 02 27
Bäste kollega,
Hoppas Du vill läsa bifogade redogörelser om min far och att vi sedan kan talas vid. Om ungefär en månad reser jag till USA där jag blir kvar till våren.
Hoppas också att Du instämmer i min bedömning att en stunds utevistelse med promenad förmiddag och eftermiddag är en riktig och viktig ordination.
Som min berättelse till Ingrid och Arne illustrerar räcker det inte att neutralt föreslå pappa att gå ut. Det krävs att man ägnar en stund att etablera kontakt och få honom med på noterna. Jag tror det finns flera personer i personalen med god vilja och god känsla som tycker om pappa och som kan klara denna psykologiska uppgift.
Det är väl lämpligt att varje gång, dvs förmiddag och eftermiddag, en anteckning görs i omvårdnadsjournalen om hur detta lyckades, med angivande hur lång ungefär promenaden blev i meter.
"tråkigt ... tyvärr kan jag inte hjälpa"
1999-09-15BORÅS KOMMUN
KommunalrådenSvar från Else-Marie Lindgren till Lars Mårtensson.
Äldrevård, vitala livsbehov m m
Tack för Ditt brev. Det var tråkigt att Din pappa inte trivs på Alnen. Tyvärr kan jag inte hjälpa Dig. Det är kommundelsnämnden Brämhult som har det fulla ansvaret för vården på Alnen och jag har därför överlämnat Din skrivelse dit.
Jag delar Din uppfattning om att äldrevården måste bli bättre på att ta vara Då det friska hos människor och i detta ligger att skapa utrymme för social gemenskap och ett så aktivt liv som hälsan medger. Att lyckas med detta är nödvändigt för att skapa en kvalitativt god äldreomsorg. Tyvärr är det inte så enkelt som att öka personaltiden för varje vårdtagare. Om alla som bor på särskilt boende i Borås (ca 1600) får 90 minuter extra personaltid om dagen enligt Ditt förslag, skulle detta innebära ca 500 tjänster eller 125 miljoner kronor. Därtill kommer 2300 hushåll med hemtjänst där problemen med isolering och passivitet kanske är än värre. Lösningen ligger inte bara i mer pengar till vården. Det är oerhört svårt att rekrytera personal till äldreomsorgen idag. Att lyckas skapa en god vård för den allt växande äldre generationen samtidigt som inga unga vill arbeta i vården, är en av de svåraste frågorna att lösa i dagens samhälle.
"SE MÄNNISKAN ... blunda inte! Hjälp henne!"
99 10 01Svar till Else-Marie Lindgren från Lars Mårtensson.
Tack för Ditt brev 1999-09-15. Du skriver: "Om alla . . får 90 minuter extra personaltid enligt Ditt förslag."
Det var inte mitt förslag! Snarast tvärtom. Varje människa har sina egna individuella behov. Mitt "förslag" var snarast SE MÄNNISKAN. Alla är olika. Jag försökte visa min fars situation. Mitt förslag gällde endast hur man kan möta ett behov -- ett elementärt och vitalt livsbehov för en människa som heter Knut Mårtensson, 97 år. Knuts förfärliga behov just nu.
Han hade inte detta behov för några år sedan. Och om han vore ändå mer urblåst kunde han kanske också lika gärna lämnas därhän. O.S.V. O.S.V. Så Ditt räkneexempel med tusentals människor är irrelevant.
Jag hoppades att Du skulle se Knut Mårtensson, förstå hans lidande, hans helvete, och uppleva medlidande. Det betyder inte att tusentals andra gamla har samma behov. Tvärtom. Utmaningen är att se den enskilda människan. Låta henne vara -- inte ett nummer i en massa -- utan låta henne vara en människa.
"Det var tråkigt att Din pappa inte trivs å Alnen," skriver Du. Menar Du att han borde trivas och vara nöjd?! Tycker Du det var fel det jag skrev till Dig under rubriken "Social isolering"? Kunde Du inte se hans helvete? Och säga: "Så får det inte vara!"
Har Knut Mårtensson åtminstone rätt att protestera? På det enda sätt han kan när ingen hör eller ser honom: Banka med föremål som finns till hands! Så beter han sig sannerligen aldrig tillsammans med mig och mina barn eller med Bertil Oscarsson. Så beter han sig inte när han finns som människa. Har en människa som befinner sig i helvetet -- med andra människor inom hörhåll -- rätt att protestera?
Låt mig säga att flera, troligen de flesta enskilda i personalen på avdelningen, verkar ha en god vilja och en mänsklig inställning. Men det saknas kanske ledning och inspiration uppifrån. Vem kan jag tala med som har möjlighet förändra Knuts situation?
Marie på avdelningen berättade att man nu vid ett par tillfällen försökt gå ut med pappa. Han har följt med. Vid ytterdörren där nere har han sedan vägrat. "Det blir svårt när man har en boende till med sig," konstaterade Marie.
Alltså har man misslyckats! Det erkännandet är förstås nödvändigt för att hitta utvägar. Målmedvetenhet krävs. Inte liknöjdhet. Kanske måste man ge Knut mer personlig uppmärksamhet, vara med just honom och gå ut med honom ensam. Han protesterar ju ständigt mot anstaltsmentaliteten. Den enskilde i personalen har kanske inte utrymme eller motivation att hitta en utväg. Det krävs målmedvetenhet, ledning och inspiration uppifrån! Finns detta?
Häromveckan konstaterade pappa: "När man är så här gammal blir man beroende av andra människors initiativförmåga."
Knut vägrar inte gå ut med mig eller med Bertil. Det gäller alltså att nå fram till honom så att han är motiverad. Att förföra honom. Självklart är detta djupt personligt. Frågan är vem i personalen som kan vinna hans förtroende. Vem förmår vara på samma vågländ? Vem förstår att uppskatta Knuts filosofi och humor? Finns det en ledning på Alnen som inspirerar och låter rätt person få rätt uppgift. Som respekterar och värderar kärleken!
"Lösningen ligger inte bara i mer pengar till vården", skrev Du. Någon sådan tanke låg sannerligen inte i det jag framförde.
Tvärtom. När en människa blir synlig, när en människas helvete blir synligt, blunda inte. Ta hand om den människan. Där det finns ett förtvivlat behov, försök möta det. Det är den mänskliga inställningen. Dessutom kostnadseffektivt. Med den inställningen används ekonomiska och mänskliga resurser effektivt.
Det var därför som jag preciserade och konkretiserade en åtgärd. Om Du tycker 90 minuters personaltid per dag är för mycket -- men tycker Du verkligen det, i detta mänskliga läge, vid just denna tidpunkt i slutet av livet för denne 97-årige man?? I så fall kanske 45 minuter måste få räcka.
Det viktigaste är inte tiden i minuter utan personen. Att det är en person, rätt person, en person med vilja, kreativitet, målmedvetenhet och kärlek.
När en människa blir synlig, blunda inte! Hjälp henne!
P.S. Du har väl i alla fall ett överordnat ansvar för äldrevården i Borås kommun. Det tror jag Du sade vid vårt samtal. Du sade också att Du vidarebefordrat min skrivelse till kommundelsnämnden. Till vem? Vem kan jag vänta svar från?
"Ju längre försummelsen varar ..."
99 10 09Brev till Ingvar Pettersson, Ordförande, Kommundelsnämnden Brämhult, från Lars Mårtensson.
Om min far Knut Mårtensson f.1902 på Alnen, avd. 5
Är det till Dig som Else-Marie Lindgren överlämnat mina brev, där jag försöker förstå och förklara hur min far har det?
Jag berättade för min dotter Fredrika, alltså Knuts barnbarn, om mitt svar till Else-Marie Lindgren, där jag framhöll att man måste se varje människas individuella behov. Fredrika påpekade: "Man måste ju förstå farfars livsstil. Det är ju en annan sak med en person som brukat föredra att sitta i en bingohall. För farfar har ju alltid luft, natur, kroppsrörelse varit viktigt." Fredrika berättade också om sin tid för 10 år sedan som vikarie i hemtjänsten i Malmö och Stockholm att gamla ofta fick en timmas hemtjänst enbart för att få stöd under en promenad.
Sedan Du läst breven hoppas jag Du tillser att personal får möjlighet ge Knut en stunds personlig uppmärksamhet varje dag så att han verkligen kommer ut.
Detta har försummats länge. Ju längre försummelsen varar, desto svårare blir det!
"Det blir svårt när man har en boende till med sig," konstaterade Marie. Alltså, måste man ta hand om Knut ensam en stund! Kan Du, Ingvar Pettersson, dra någon annan slutsats?
När Du ser en människas nöd, blunda inte (t ex genom att prata om tusentals andra)! Hjälp henne!
Bilagor: Brev till Ingrid och Arne 99 08 31 samt brevväxlingen med Else-Marie Lindgren .
Kopia till Else-Marie Lindgren
"Har samhället råd?" ... eller "är det bäst att klippa av?"
99 10 12Brev till Ingvar Pettersson, Ordförande Kommundelsnämnden Brämhult, från Lars Mårtensson
Om min far Knut Mårtensson f.1902 på Alnen, avd. 5
I förrgår, söndag, med pappa i bilen på väg till Kypesjön, stannade jag utanför Ditt kontor på Våglängdsgatan. Jag förklarade för pappa att jag lämnar ett brev till Dig där jag kräver att han skall få hjälp att komma ut och gå en promenad varje dag.
"Har samhället råd med det?" kommenterade pappa.
Vad säger Du, Ingvar Pettersson? Visst ---- har vi råd! Det vore skändligt att förvägra ett så blygsamt krav! Kan Du säga något annat?
Några minuter tidigare när vi körde nedför Distansgatan på väg från Alnen sade pappa: "Det är väl ingen mening. När man inte ser och hör dåligt också. Då är det väl bäst att klippa av." Detta sades klart, sakligt och insiktsfullt. Jag invände att en stund som denna är det mening i alla fall. "Inte när jag är till sådant besvär," sade han. "Du är inte besvär. Tvärtom. Det är roligt och värdefullt för Eyvind och Sunniva, att träffa sin farfar så här", svarade jag sanningsenligt.
Kanske är jag feg eller ansvarslös som inte ägnar frågan den fulla uppmärksamhet som skulle krävas för ett beslut att hjälpa honom att klippa av.
När vi körde vidare mot Kypesjön frågade han: "Vem skall hjälpa Dig när Du blir gammal?"
Sedan bastade vi vid Kypesjön. Pappa satt länge i sin badrock på däcket utanför bastun. När jag gick ner i vattnet sade han: "Du drunknar väl inte." Efter bastun gick vi utmed sjön. Pappa gick ca 600 meter med en stunds vila på en bänk halvvägs. Eftersom det är oron för kanter och hinder som gör att han behöver stöd räcker det med ett par små barn vid handen. Vid återkomsten till Alnen gick han med lätthet de två trapporna upp till avd. 5.
Således bör Knut varje dag promenera minst 1/2 km och gå trapporna upp. Med träning bör han kunna promenera mycket längre.
Det var med sorg och beklämning jag på avdelningen läste omvårdnadsjournalen. Sedan flera veckor har jag nu uttryckligen krävt att pappa varje dag skall ges utevistelse med promenad. Att döma av journalen kommer han nästan aldrig ut!!!
I omvårdnadsjournalen noteras vid ett par tillfällen att han bankat med rollatorn och varit "mycket otrevlig". Vad skulle Du, Ingvar Pettersson, göra i Knuts situation? Om Du har en klar uppfattning om Din situation men förlorat förmågan att uttrycka Dig med verbala argument? Dagarna går och ingen förstår.
I omvårdnadsjournalen noteras en annan dag nyligen att Knut haft självmordstankar och sagt att han vill lägga sig framför tåget han säger sig höra utanför. Vad är det för tåg han hör?
Efter bastun denna söndag sitter vi hemma vid köksbordet hos Bertil Oscarsson och Knut berättar om sin barndom på Bäverdalen och sedan på Illern, huset Hornsgatan 9, som hans pappa byggde. Bäverdalen låg invid järnvägen mot Herrljunga vid nuvarande Knalleland. Där gick tågen förbi och lokförare Söderström, som också bodde på Bäverdalen, stod där i ångloket utan att ta ögonen från spåret och vinkade till barnen. Detta och mycket annat berättade pappa.
När Knut uppfattar ljuden av trafiken utanför Alnen som tåg är det nog tågen utanför Bäverdalen han hör. Han föddes vid tågljud och arbetade med tåg hela sitt liv. Att dö under ett tåg är att återvända dit varifrån han kom.
Vidare stod det i omvårdnadsjournalen att Dr Strand givit tillstånd att Knut får bindas fast vid stol. Eftersom Knut ständigt protesterar mot fångenskap och anstaltsförhållanden är detta en synnerligen tvivelaktig åtgärd. Om personalen uppfattar att Knut är osäker på benen beror detta givetvis på att han saknar träning. En lämpligare åtgärd som innebär lite frihet istället för fastbindningens ofrihet och integritetskränkning, är att föreskriva att Knut skall få komma ut och röra sig.
Som Du minns sade Knut tidigare: "En kuvad människa kan inte vara förbannad!" Tidigare protesterade Knut mot att han inte fick gå ut. Försiktig personal var rädd att något skulle hända. När han sedan erbjöds gå ut med personal ville han inte. Han protesterade förstås mot anstaltsrutiner.
Till slut skrev jag själv några rader i omvårdnadsjournalen och noterade önskemålet att varje dag skall det göras en anteckning om utevistelse. Om utevistelse och promenad inte blir av skall det noteras varför. Och när Knut kommer ut skall det noteras ungefär hur långt han gått.
Kommunalrådet Else-Marie Lindgren skrev: "Det är kommundelsnämnden Brämhult som har det fulla ansvaret för vården på Alnen." Därför anhåller jag härmed att nämnden beslutar att min far Knut Mårtensson skall ges den personaltid och personliga uppmärksamhet som kan behövas för att han skall få en timmas utevistelse och kroppsrörelse varje dag. Detta är av kritisk betydelse för Knuts kroppsliga och själsliga hälsa.
I morgon reser jag till USA för några månader. Meddela gärna beslut direkt till Lars Mårtensson 1920 Wilbur Avenue San Diego CA 92109 USA Tel. 001 858 272 8779 epost: larsmartensson@yahoo.com
Kopia till Else-Marie Lindgren, Alnen, Bertil Oscarsson, m.fl
"Jag skulle vilja möta Nanna, min mamma"
99 10 26Brev till Ingvar Petterson, Ordförande i Kommundelsnämnden Brämhult, från Lars Mårtensson i USA.
Tack för Ditt besök hos min far Knut! Det gläder mig att Du vill att kommundelsnämndens ledamöter sätter sig in i detta problem och diskuterar på Ert novembermöte, 18. november.
Bertil Oscarsson berättade från sista utflykten till Kypesjön. I bastun pratade en man med Knut. Han berättade att han var 65 år, skulle pensioneras och bo i ett hus i Spanien. Knut: "Det var långt bort." 65-åringen: "Om två år fyller Du hundra.. Då far Du möta kungen." (Tydligen är det så av tradition att 100-åringar beviljas audiens.) Knut svarade att han inte har något intresse av att möta kungen. Det vill han inte. 65-åringen: "Men säg något Du önskar när Du blir 100." Knut: "Det finns något jag vill. Men det går inte." 65-åringen insisterade: "Det går säkert. Säg vad det är." "Nej det går inte!" insisterade Knut å sin sida.. Men till slut berättade han: "Jag skulle vilja möta Nanna, min mamma, och prata med henne." Bertil konstaterade att 65-åringen, hurtbullen, blev helt tyst. Knuts mamma dog tidigt, någon gång på 20-talet, när familjen bodde på Hornsgatan. När Knut och Bertil hade kommit tillbaka till Alnen och satt och drack kaffe sade Knut: "Du Bertil, det är synd att vi inte är grannar."
Tillsammans med personer han har förtroende för visar Knut att han har kvar sin filosofi, sin humor och sin uppfattning om väsentliga livsfrågor. Han finns.
I ensamhet kan emellertid förvirring ta överhanden. När jag ringde häromdagen var han upprörd över en stackars man vars tarmar hänger utanför där bak. Jag frågade vem han pratade om. Lantbrukarns son. En av de andra intagna. Han sa att han hade anmodat personalen att hjälpa mannen. Han kunde inte förstå hur dom kan vara så kallsinniga. Jag påpekade att han ändå inte kunde göra något åt saken osv. Sedan vi pratat en stund försvann mardrömmen.
Hur skall vi förstå sådana hallucinationer, vakna mardrömmar? Hjärnan har en spontan egenaktivitet som formas, skulpteras, moduleras av sinnesintryck, -- särskilt i samspelet med andra människor. När hjärnan isoleras från sinnesintryck och medmänskligt liv, och blir fri från dessa formande-modulerande influenser, blir hjärnaktiviteten kaotisk och bisarr, såsom vi upplever i våra drömmar.
Knut är isolerad från sinnesintryck, genom sin dåliga hörsel och dåliga syn. Han är också i hög grad isolerad från medmänskligt liv. När isoleringen bryts, när han kommer ut och är tillsammans med andra människor, som t ex med Bertil eller med mig, då försvinner hallucinationer och mardrömmar, då blir Knut sig själv.
Hoppas det står klart att den relativt blygsamma insats jag påkallat -- att Knut "ges den personaltid och personliga uppmärksamhet som kan behövas för att han skall få en timmes utevistelse och kroppsrörelse varje dag" -- "är av kritisk betydelse för Knuts kroppsliga och själsliga hälsa".
Du berättade att sjuksköterskan på avdelningen sagt (ungefär, tror jag) att man kan inte ägna 45 minuter åt att övertala Knut att följa med ut. Tyvärr känner jag inte Ann-Sofies efterträdare som sjuksköterska på avdelningen, men jag hoppas han inte menar att man skall nöja sig med att misslyckas. Se mitt brev till E-M Lindgren 99-10-01:
"Alltså har man misslyckats! Det erkännandet är förstås nödvändigt för att hitta utvägar. Målmedvetenhet krävs. Inte liknöjdhet. Kanske måste man ge Knut mer personlig uppmärksamhet, vara med just honom och gå ut med honom ensam. Han protesterar ju ständigt mot anstaltsmentaliteten. Den enskilde i personalen har kanske inte utrymme eller motivation att hitta en utväg. Det krävs målmedvetenhet, ledning och inspiration uppifrån! Finns detta?"
När Bertil Oscarsson eller jag kommer på besök följer Knut nästan alltid med. Borde inte någon eller några i personalen som tillbringar hela sin arbetstid på avdelningen och som ger honom all omvårdnad kunna etablera en så positiv relation med Knut att han gärna gör sällskap ut???
Visst finns dom människorna bland personalen. Men det krävs givetvis att dom inspireras och uppmuntras uppifrån. Att dessa människor får känna att förmågan att etablera en varm, förtroendefull, humoristisk, osv., personlig relation med en boende värderas högt av både ledning och kamrater. Om verksamheten är målmedveten värderas givetvis allt som innebär att målen uppnås!
En av dessa människor, A, som jag förstod hade en humoristisk personlig relation med Knut upptäckte jag hade slutat på Alnen för ett antal månader sedan. Hon fick kopia av mina brev och kommenterade: "Knut är så speciell ... Det är roligt med honom ... Om Knut tänker som jag, så kan 45 minuters traskande per dag kvitta, om det inte sker när jag vill och med en intressant person dessutom."
Kanske kan A återanställas några timmar i veckan. Hon har kanske det personliga intresse som krävs och kan kanske motivera Knut att komma ut. Om man misslyckas med en väsentlig uppgift gäller det att pröva de möjligheter som kan finnas att finna utvägar. A berättade att för några år sedan kunde hon som personal ofta ta med sig några gamla i sin bil för att komma ut, men att sådana möjligheter undan för undan försvunnit.
Det är givetvis mycket lättare att få med sig Knut om man säger: "Nu skall vi gå ut till bilen. Vi kör till Glasögonsjöarna - Stadsparken - Stora Torget - Kypesjön och går en promenad."
Eller ändå hellre: Kör till Bäverdalen och låt Knut berätta. Kanske behöver han komma upp på järnvägsspåret (som är det enda som finns kvar) för att orientera sig och väcka minnen. Huset Bäverdalen låg en liten bit, kanske 100 m, norr om den nuvarande järnvägshållplatsen vid Knalleland. Kanske biblioteket har en karta som visar grannskapet utmed järnvägen vid Knalleland första decenniet av 1900-talet. Knuts far Mauritz arbetade som snickare vid Borås-Herrljunga Järnväg i vagnstallarna (tror jag) som fortfarande finns kvar strax söder om järnvägsövergången några hundra meter söderut (dvs. några hundra meter norr om Borås Övre station) .
Eller: Kör till kvarteret Illern, Hornsgatan 9? dit familjen flyttade till ett eget hus. (På Bäverdalen hyrde man en etta -- 7 barn! -- av lokförare Söderström.) Ring Dr Roskvist (som jag tror bor i Hornsgatan 9) och be att fa gå omkring på gården. Hemma hos Bertil berättade Knut hur han jobbade med att schakta på tomten och att den schaktningen finns kvar "precis likadan".
Marie Boden (ansvarig för äldreomsorgen i Brämhults kommundel) ringde mig och berättade att man skulle ha en personalkonferens om Knut. Hoppas att både Bertil Oscarsson och A kallas till konferensen och får bidra med sina ideer och sin förståelse av Knut. Jag är ledsen att jag själv är för långt bort.
Tack återigen Ingvar Petterson för Ditt intresse. Jag hoppas: att Du och Dina kollegor i kommundelsnämnden fortsätter att engagera Er och ger den ledning och det stöd som krävs för att all god vilja och uppfinningsrikedom som finns hos människor som arbetar på Alnen inte kvävs, utan tas till vara, samt att Ni vill klargöra att Knut Mårtensson skall ges den personaltid och personliga uppmärksamhet som kan behövas för att han skall få en timmas utevistelse och kroppsrörelse varje dag.
Kopia bl.a. till • Marie Göransson, Alnen, f v b av kopior till arbetskamrater och ledning • Bertil Oscarsson, Engelbrektsg. 57, 506 36 Borås, tel. 033- 13 35 22 • Else-Marie Lindgren, kommunalråd
Vår vädjan, våra krav:
Sammanfattning.
Att Knut Mårtensson ges den personaltid och personliga uppmärksamhet som kan behövas för att han skall få minst en timmas utevistelse och kroppsrörelse varje dag. Att rätt person får möjlighet att ägna sin fulla uppmärksamhet åt uppgiften under minst en timma.
"God ... omvårdnad efter individuella behov" -- detta är ett citat från Brämhults Äldre- och handikappomsorgs hemsida. "För farfar har ju alltid luft, natur, kroppsrörelse varit viktigt". Det måste vara uppenbart för var och en som förstått Knut, hans själsliga och kroppsliga behov, att den begärda, relativt blygsamma insatsen är av kritisk betydelse för hans psykiska och fysiska hälsa.
Att uppgiften löses med "kreativitet och engagemang" -- detta är också ett citat från Brämhults Äldre- och handikappomsorgs hemsida. "Kom Knut! Vi skall åka bil till ... (lockande utfärdsmål)." Om det går lättast på morgonen (troligt) så tages givetvis uppgiften då. Att man inte nöjer sig med att misslyckas! Kreativitet och engagemang!
Att anteckning om utevistelse görs varje dag i omvårdnadsjournalen. Hur gick det? Hur långt -- hur många meter -- gick Knut?
Att på websidan "Brämhults kommundelsnämnd: Sammanträde 27 januari 2000" , vid punkten för detta ärende, införs en länk till denna websida (liksom här finns länk till Brämhults Äldre- och handikappomsorgs hemsida ).
"sitta på sängkanten
dag ut, dag in"
... eller...
DAGAR MED MENING00 01 26
Brev till Brämhults kommundelsnämnd från Lars Mårtensson.
Du, Kommundelsnämndsledamot!
Inför sammanträdet i morgon vill jag säga detta till Dig:
"En sjuksköterska med ansvar för vård i livets slutskede i Jönköping sa att det skulle vara en självklarhet för henne att försöka komma ut med Knut i ett sådant fall där både han och anhöriga ser det som viktigt.
Hon sa att svårigheten ofta är att man klämmer in det när personalen kan. Gamla måste få veta i god tid -- göra det till en vana - så de kan förbereda sig -- gå på toa etc och förbereda sig mentalt.
Då kan det ge hela dagen mening. Man får se det som dagens uppgift och låta annat bli mindre viktigt för den personen."
(ur e-post från Fredrika 00 01 26)
Skulle Du själv vilja vara instängd på Alnen? Sitta där på sängkanten timma ut, timma in, dag ut, dag in. Bara komma ut i korridoren och till matplatsen för måltider?
Det är en allvarlig försummelse av mig, som inte protesterat tidigare, av Alnens ledning och av Er i nämnden, att Knut passiviserats på detta sätt de sista åren.
Vill Nämnden försöka rätta till detta genom ett gott beslut den 27.januari?
Du, och de flesta andra, får lov att komma hemifrån varje dag. Till arbete. Till skola. Hur är det när Du eller Dina barn måste gå hemma sysslolösa dag efter dag?
Vi brukar tala om vikten av att inte arbetslösa isolerar sig och passiviseras i sin bostad. Arbetslösa får möjlighet att komma ut, komma hemifrån, göra något, uppleva något.
Ändå långt viktigare är detta för en gammal människa som ser och hör dåligt och inte själv kan ordna något meningsfullt att göra i ensamheten. Lev Dig in i hur det vore att ha det så!
Förslag till beslut: Knut (och andra som han på Alnen) SKALL varje dag klockan 10.00 - 12.00, komma ut. Komma ut till en park eller ett äldrecenter. Detta skall vara daglig rutin. Detta är dagens uppgift. Detta ger dagen mening. Liksom Ditt arbete eller Din skola ger Din dag mening.
Varje dag står bussen utanför Alnen kl. 10.00. Varje dag kommer bussen tillbaka till lunch.
BIDRAG TILL DENNA WEBBSIDA!
Du och alla andra är välkomna att bidraga till denna Webbsida. Om Du sänder mig Din text tänker jag publicera den här. Du kan sända Ditt bidrag med email, fax eller post.
Låt alla veta var Du står i denna fråga!
PUBLICERA NÄMNDENS BESLUT!
Härmed ber jag att nämndens beslut genast lämnas ut och görs offentligt samt att det genast sänds till mig med email (eller fax).
Hoppas att Du vill verka för en bättre äldreomsorg. Då behöver Du stöd av en opinion bland medborgarna. För detta behövs hjälp från journalister och media. Därför hoppas jag att Du och nämnden visar största möjliga öppenhet.
Nämndsammanträde
27 januari
BORÅS KOMMUN
Kommundelskontoret Brämhult
1999-11-15
Lars Mårtensson
1920 Wilbur Avenue
San Diego CA 92109
USA
Angående er skrivelse om er far Knut Mårtenssons boende på gruppboendet Alnen.
Brämhults kommundelsnämnd kommer att behandla er skrivelse på nämndsammanträde den 27 januari år 2000.
Svaret översändes till er efter protokollsjustering ca en vecka senare.
KOMMUNDELSKONTORET BRÄMHULT
Ingvar Pettersson, Ordförande Brämhults kommundelsnämnd
Marie Boden, Verksamhetschef Äldre- och handikappomsorg
Knut blir 98 år den 27. februari.
Då har Kommundelsnämnden svarat.
Nämnden sammanträder den 27. januari."Svaret översändes till er efter protokollsjustering ca en vecka senare."
Vad svarar nämnden på Knuts frågor?
"Har samhället råd? ... eller "är det bäst att klippa av?"
