|
Göteborgs-Posten 00-04-09 Gammal och instängd Personalen har inte tid att hjälpa Knut ut i friska luften BORÅS: En halvtimma ute varje dag. Den dosen vitaliserande livsmedicin ordinerades Knut Mårtensson, 98, i Borås. Personalen på gruppbostaden där han bor vill, men har inte tid. Politikerna anser att begäran är orealistisk. Av EBON KARLSSON 0340-139 20 ebon.karlsson@gp.se Det är årets första riktiga vårdag. Solen flödar, fåglarna kvittrar och under granriset sticker tulpaner och påskliljor. Genom fönstren i sitt rum på tredje våningen i gruppbostaden Alnen i Brämhult kan Knut se skogsklädda åsar vid horisonten. Ditut längtar friluftsmänniskan Knut. – Men vad kan jag göra åt det, säger han uppgivet där han sitter på sängkanten. Minnet strejkar ibland, benen är trötta och syn och hörseln inte vad de borde. Men när vi talar om livsverket vid järnvägen, kyrkobröderna, gympagruppen Morgonfläkt och sommarstugan i Halland och tågresorna dit, är luckorna borta. Knut berättar och kommenterar. Hans humor lyser igenom och han skrattar. Vännen Bertil Oscarsson besöker Knut regelbundet. Ser till att han får en nypa frisk luft. Bertil hjälper Knut på med kläderna. Vi går förbi det vardagsrumslika dagrummet där en anställd spelar dragspel för en grupp boende och tar hissen ner. Gruppbostäderna inryms i två före detta hyreshus, sammanbundna med en överbyggd gång. På ena sidan gräsmatta och en slingrande gång, på andra sidan asfalterad vändplan med soffor. Där promenerar personal med några damer. Knut orkar en kort runda. Sedan vill han sitta på bänken vid husväggen. Han sluter ögonen och vänder ansiktet mot den värmande solen. Det syns att han njuter. Mellan två besök blev Knuts äldste son Lars, verksam som läkare i San Diego, USA, medveten om att pappan blivit allt stappligare och osäker i benen. I faderns journal såg han att det blev längre mellan utevistelserna. Lars och hans två syskon ville att Knut kom ut i friska luften en halvtimma om dagen. ”Var dag kan det inte bli”, svarade personalen och hänvisade till bristande resurser. Lars började bearbeta politiker på olika nivåer i Borås. ”Tråkigt, jag kan inte hjälpa”, svarade de en efter en. Lars lade ut hela materialet på Internet för att visa hur illa det är ställt i svensk åldringsvård. När han bad att få se sin fars journal, vilket han fått tidigare, blev det nej. Demensförbundet anmälde till JO, som återförvisade ärendet till Kammarrätten, dit Lars överklagat. – Umgänge med andra människor är ett vitalt livsbehov, lika nödvändigt för överlevnad som luften vi andas, säger Lars som vägrar acceptera alternativet till utevistelse, en promenad i en mörk korridor med hjälp av rollator. – Social isolering leder till apati, eller senil förvirring och negativism, det vill säga psykisk nedbrytning och död, understryker Lars. Eller som Knut själv uttryckt det: – En stukad människa kan inte vara förbannad. När vi besöker Knut vill inte personalen tala med oss. De gör sitt jobb och ofta mer än det, är frustrerade över uppmärksamheten kring Knut, och hänvisar till de bristande resurserna. Och det är ju politikernas bord. Ingvar Pettersson (m) är ordförande i Brämhults kommundel. Målen för äldreomsorgen formuleras i ord som kvalitet, delaktighet, trygghet, integritet, kontinuitet, flexibilitet och helhetssyn i fysisk, psykisk och social bemärkelse. Han vill helst inte diskutera fallet, anser det uttömt. På frågan om förslaget att de gamla skall få vara ute varje dag svarar han kort: – Orealistiskt. Resurserna räcker ju inte till ens nu. Fotnot: Du kan läsa mer om Knut på http://www.knut98.com/
© Göteborgs-Posten 2000 |
|